Mitt i ett äventyr

Jag växte upp på 1960-talet. Frånvaron av överdriven ångestkultur gav oss rätt mycket frihet att utvecklas .  De förmaningar som fanns var högst relevanta.  Inte lita på främmande farbröder som vill bjuda på godis var ett av dem. Att inte leka med eld, inte släpa hem döda fåglar och dissekera dem på matbordet och varning för bilar förstås. Titta höger, vänster eller var det vänster,höger. Hursomhelst tittade vi noggrant åt alla tänkbara håll innan vi korsade en gata. Bilar var hårda även på 60-talet. Några andra mindre trovärdiga förmaningar var att den som ljög fick utväxter på näsan eller att man fick barnförlamning om man åt det vita köttet innanför apelsinen.. Ändå gjorde vi allt detta och tog risken. Att ta risker hörde till vardagen.

Träd fanns för att klättra i och berg var till för att bestigas.  Till skolan cyklade vi från första klass och det fanns inget som hette att barn inte var trafikmogna. Det fanns ju inga andra sätt att ta sig fram på.  Curlingbegreppet med evigt skjutsande föräldrar var ett okänt begrepp.

   Jag minns speciellt ett äventyr som skiljer sig markant från vad dagens barn kan och får göra. På den tiden fanns varken mobiltelefon, cykelbanor eller annat  som vi idag anser vara ”nödvändigt och viktigt”.

Sommarlov 
På sommarloven brukade jag och min kusin sova över hos varandra. Så även denna sommar. Vi hade gjort upp planer. Vi skulle träffas.  Bussar gick inga mellan våra små landsorter som låg tre mil ifrån varandra så enda sättet var att bli skjutsad av någon förälder, men de var alla förfärligt upptagna och hade inte tid.  Besvikna tog vi saken i egna händer och bestämde oss för att cykla. Jag som var äldst med mina 12 år skulle cykla till henne och min kusin som var 10 år skulle möta mig på halva vägen. Efter lunch lägger jag ner ett par mackor i väskan,vilken jag klämmer fast på pakethållaren, och ger mig iväg ensam på grusig landsväg genom glest befolkad landsbygd. Efter några kilometer känner jag att luften börjar gå ur bakdäcket och jag står inför det faktum att jag har fått punktering.   Jag hoppar av och börjar leda cykeln . Jag har cyklat för långt för att vända hem och dessutom vet jag att kusinen är på väg för att möta så jag har inget annat val än att fortsätta.  Här hade en mobiltelefon suttit fint men sådana uppfinningar fanns inte ens i vår vildaste fantasi.

Äventyret 

Från andra hållet har kusinen påbörjat sin cykling i hopp att snart få möta mig men det dröjer. När vi till sist sammanstrålar har hon cyklat mer än halva sträckan. Jag förklarar mitt öde och vi finner snart ut en lösning. Vi ska turas om att leda den punkterade cykeln.   En person cyklar en bit ,stannar för att invänta den andra som leder den punkterade cykeln och sedan byter vi roller. Vattnet tar snart slut ur våra flaskor och ingen möjlighet till påfyllning. Det finns inte ens någon sjö i närheten. Törstiga, hungriga och utmattade tar vi oss fram i allt långsammare takt. Mat får vi genom att stanna till för blåbärsplockning eller vi trär smultron på strå.  Efter några timmar börjar det skymma och bli mörkt. Vi är dock fortfarande vid gott mod och gillar tanken på att vi är mitt uppe i ett äventyr.  Lite spännande är det ändå. 

       Lika spännande är det inte för våra föräldrar som börjar bli ordentligt oroliga. Klockan är halv nio på kvällen. De ringer varandra och undrar om vi kommit fram. Det har vi inte. De börjar förebrå sig själva. Hur kunde de låta en 12-åring och en 10-åring ge sig ut själva?  Kan det ha hänt något? De borde ju varit här nu. Min kusins mor släpper allt hon har för händerna och tar bilen för att leta upp oss.  Bara ett par kilometer utanför byn hittar hon oss.  Två småflickor, böjda över varsitt cykelstyre. Trötta, hungriga, törstiga och frusna , tittar vi  slött upp när strålkastarljusen från bilen möter oss.  

Vi är räddade

 Vi  är räddade!  Vilket äventyr.  Det här kommer bli ett minne för livet, tänker vi. Och det blev det.Jag kan inte låta bli att dra paralleller med hur det är idag.  Jag undrar hur många av dagens föräldrar som skulle släppa iväg sina 10-och 12-åringar ut på det sättet när de inte ens får cykla till skolan före 12 års ålder? När jag senare får läsa om barns försenade motoriska utveckling och om överbeskyddande föräldrar, förstår jag att det hänt en hel del. Ängsligheten har tagit överhand  på bekostnad av barnens uteblivna äventyr.