Grottäventyr i Lummelundagrottan

 Jag råkade radera originalinlägget så jag skriver ett  till. Kommentarerna föll också tyvärr bort...

Äntligen! Jag trodde länge att det inte skulle bli av men sedan tänkte jag: Jag måste. Innan kroppen blir för gammal och trött.  Så jag anmälde mig till grottäventyret i Lummelundagrottan.

Utrustningen

 Så står vi där, redo för ett riktigt äventyr. Med vadarstövlar, blå overall med knäskydd, hjälm och vattentät ficklampa ger sig ett gäng på nio personer och två guider in i grottan. Det börjar med en båttur. I en orangefärgad plastbåt tar vi oss igenom den första vattenfyllda passagen. Guiden styr och bakom honom åker vi två och två, ihopkrypta för att inte slå i taket. Framme vid ett stopp, kliver vi över lite stenar för att sätta oss i nästa båt, som styrs av vår huvudguide, för att åka en bit till. Vi är redan blöta.  Vi kliver iland, klättrar och vadar i det iskalla vattnet. I taket hänger stalaktiter. Dessa tar god tid på sig att växa och en centimeter tar ca 200 år, så vi ombeds att inte peta på dem. Från golvet växer stalagmiter och i de få fall dessa två möts bildas pelare. Utmed väggarna har  draperer bildats, även kallat flowstone. Det är vackert, mörkt, kallt och vått.

Flowstone

Vada i vatten.
Vi vadar över små sjöar med stenig botten och guiden ger förvarningar när små lösa block upptäcks för att vi inte ska snubbla på dem. Varningarna överförs från mun till mun till personen bakom. Efter en stund kommer vi fram till ett kryphål dit vi kan krypa in och tillbaka. Väl inne får vi en uppgift; att forma ett litet konstverk av leran samt smeta in oss med leran i ansiktet som bevis att vi fullgjort uppgiften. Alla som kommer tillbaka ståtar således med en tjusig krigsmålning i ansiktet.

Stalaktiter och stalagmiter

Krypa i mörker.
Överallt väntar nya utmaningar och överraskningar och tanken är att vi ska följa de tre grottupptäckarnas spår. Vid ett tillfälle hade dessa tappat både sina tändstickor och ficklampor i vattnet och fick då ta sig fram i mörker. Detta får även vi testa. Vi släcker våra ficklampor. Inte en ljusstrimma når inne i grottan och vi kryper omkring i kompakt mörker. Vi tar tag i varandras fötter och kläder och börjar krypa uppför en kulle. Kvinnan bakom mig drar i overallstyget och jag i min tur tar ett stadigt tag i mannen framför mig. När vi krupit uppför kullen bär det nerför igen.

-Vad roligt det här är, utbrister någon. Jag håller med. Det känns som att vara barn på nytt och leka mörkerleken. få krypa i lera i kompakt mörker. När vi kommer till en grottöppning ställer vi oss upp och tänder åter ficklamporna. Nu erbjuds ännu en utmaning som guiderna skämtsamt kallar för dagens träningspass Här kan den som vill testa att krypa in i en 15 meter lång gång på cirka 40 cm höjd  till en liten kammare för att sedan krypa tillbaka igen. Alla utom två antar utmaningen. Jag kryper in i den låga gången och häver mig framåt med all min kroppsvikt. Det är kämpigt då marken är täckt av stora stenar, men jag kämpar på. Guiden står i ena ändan och ger uppmuntrande ord: Du är snart framme, bara lite till....bra!

Underjordiska sjöar

Äventyret fortsätter. Vi kommer in till en lite större sjö där vi vadar oss igenom och vattnet går ända upp till låren och jag känner då hur kallt vattnet är. Inte nog med detta. Snart uppenbarar sig ännu en större sjö där man inte bottnar alls och vi vi tar oss över på ett lite äventyrligt sätt. Utmed klippväggen har ett par hyllor bildas och på den lägre hyllan sätter vi oss på och håller händerna på avsatsen bakom. Benen dinglar ner i det mörka och kalla vattnet och vi häver oss sidledes cirka tio meter innan vi bottnar igen.Jag känner hur jag hela tiden glider neråt och gör allt för att inte hamna i vattnet. Enligt guiden drattar en och annan ner och får simma iland och jag tänker att jag kanske ska bli en av dem. Jag visste att vattnet var kallt men jag var lyckligt ovetande om hur kallt det var. Detta blir jag varse senare.

Det finns alternativ för dem som vill ha en lättare tur. Vid vissa vägskäl får vi välja, om vi vill fortsätta den torra leden eller den våta. Alla väljer den våta. Efter ytterligare vadande sätter vi oss utmed klipporna och inväntar den utlovade överraskningen: Choklad! Medan vi sitter och mumsar ber guiden om en stunds total tystnad för att vi ska få höra hur det "låter" inne i en grotta. Vi skruvar upp hörseln. Tystnad och sedan hörs en droppe som långsamt lossnar från taket och andäktigt faller ner i vattnet med ett efterföljande eko. Tystnad igen, ännu en droppe och så vidare. Mäktigt. 

- Visst är det rofyllt, säger guiden. Vi säljer avslappningsband med det här ljudet. Det sista var ett skämt.

Den våta vägen ut   
Så återstår då den sista utmaningen. Vägen ut. Samma väg ut som in men denna gången utan båt - för de som vill. Alla väljer att ta sig iland genom att hänga i klippkanten. Efter en stund stiger vi ner i vattnet. Ganska omgående blir det djupt och vattnet går nästan upp till halsen på mig då jag inte är så lång. Nu får jag känna på hur kallt det egentligen var. Iskallt! Jag håller på att tappa andan av kylan och försöker flämtande ta mig upp på land. 

 -Jag tar nog båten ändå, sa jag. Jag har fått in vatten i hela kroppen.

Jag tar mig fram några meter till för att sedan kravla mig upp på en klipphäll där jag lägger mig bekvämt. Resten av gruppen tar sig förbi och jag hör hur rösterna avtar tills de är utom synhåll. Där ligger jag då ensam och väntar på båten. Det är en märklig och rätt intressant situation. Det är till och med mysigt att vara ensam en stund inne i grottan. Fantasierna skenar iväg. Tänk om inte båten kommer....men det gör den såklart.

Där vi stiger iland finns en bro dit turistgrottan leder. Vid ankomsten står nyfikna turister och tar sig friheten att fotografera oss våta och leriga äventyrare med krigsmålning i ansiktet. Ut i solen igen. Folk tittar med beundran. Jag känner mig stolt. På ett gräsplan tar vi av oss, vänder vadarstövlarna upp och ner och vatten forsar ut genom stövelskaftet.

Vi får sedan fribiljett till turistgrottan. Nu beblandar jag mig med alla vanliga turister, går på plant cementerat golv och snart kommer vi fram till bron. Guiden berättar att här börjar den riktiga grottan och dit in kan man bege sig på äventyrsturen.  Stolt konstaterar jag för mig själv: Den turen har jag redan gjort.