Bea och jag är på KB för att fira min födelsedag och lyssna på gamla syntbandet Ultravox. En cool kväll. Här kommer recensionen.
Nostalgi. In på scen äntrar fyra herrar. Hade jag sett dem på stan hade jag inte lagt märke till dem. Borta är det mörka håret och slimmade kropparna. Nu är det medelåldershäng som gäller, säckiga byxor med T-shirt. Det är bara Midge Ure som klätt upp sig i prydlig kostym, skjorta och slips. 1980-talets glänsperiod är över men en sak finns kvar. De kan onekligen spela. Midge har en guldstrupe som inte går av för hackor. Vilken röst. Den är stark, klar och uthållig. I de långa partierna tar han i från tårna, håller ett stadigt avstånd till micken och sjunger som om det gällde liv eller död. Och gensvaret låter inte vänta på sig. Publiken är där,sjunger med, står och smågungar i sina bekväma lågskor och en och annan Iphone ses i luften. Detta är Ultravox Brilliant Tour. Malmö är först ut i Sverige. Låtar från den nya skivan varvas med gamla godbitar. Det är ju de egna favoriterna som jag väntar på och det dröjer inte länge förrän favoriten Mr X drar igång. Vilken cool låt. Jag gillar gunget och det surrealistiska upprepandet. I bakgrunden lyser ett stort X.De håller på en timme, sjunger och spelar nonstop utan att slösa tid på något mellansnack typ: We love Malmö eller We are very happy to be here and thanks for coming. Nej, inget fjäskande här inte utan de kör bara på och sedan är det plötsligt paus.
De yngre i publiken tycker det är töntigt med paus. Vadå paus? Är de trötta eller? Men vad vet dessa unga ben om medelålderns alla krämpor? Tillbaka på scen har Midge tagit av kavajen. Ja, det blev lite varmt där och så kör de vidare med högenergisk iver. Jag måste säga att jag är imponerad av att låtarna låter nästan identiskt med hur de låter på skiva. Varenda stråke finns med. Varenda trumslag och sången sitter perfekt.
Det är drygt halvlek och då kommer den. Det börjar försiktigt. Upptakten känns igen. Igenkännandets glädje och sedan hörs: We walked in the cold air. 
Jag och Bea ser på varandra. Den här låten är vår bilkörarlåt. Låten som hängt med i varenda kurva och omkörning på motorvägen . Gasen trycks mot botten och volymen skruvas upp till högsta läge. Ur högtalarna ljuder: This means nothing to me. This means nothing to me. Oh, Vienna.
OH VIEENAAAAAAAAAAAAAA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar