Emporia

                    Då var det dags för Emporia att slå upp portarna.Den långa kön framför Emporias entré vittnar om stort intresse. Flera nya kedjor har flyttat in och ger shoppingcentret en internationell touch. Det är feststämning och inne i butikerna står DJ:s och spelar musik från uppsatta mixerbord. En äldre dam jag möter håller för öronen då ljudet är högt. Själv vill jag  nästan dansa. Besöket avslutas abrupt genom att brandlarmet går på grund av rökutveckling i en pizzaugn och samtliga 15 000 besökare uppmanas genom högtalare att lämna köpcentret.
 Emporia är fint och trendigt men utan stora överraskningar. Tyvärr jämför jag alla köpcenter med Dubai Mall i Dubai och på bara på en punkt når centret Dubai-status: Takparken. Att anlägga en park på taket är supergenialt. Det gör Emporora unikt och sätter trenden för fler sådana parker

Servicen är även högklassisk och vid ingången finns en informationsdisk där proper och serviceminded personal svarar på frågor. På nedervåningen finns en garderob som ger möjlighet att hänga av sig kläder och kassar och det jag faktiskt kräver av ett modernt shoppingcenter hittar jag också: Vattenfall: I en kub bubblar vatten från bottenvåningen upp till högsta våningen. Snyggt!

 

 

 Innovativt och nytänkande att anlägga en park på taket. Det blåser alldeles förskräckligt men detta kommer bli en häftig utflyktsplats till sommaren. Soldäck, utsiktsplats, grönska och nog kommer det dyka upp caféer när värmen återkommer. Garagets översta våning ligger i höjd med parken vilket gör det möjligt att ta bilen upp.

 

 

En skuggvägg.

Varje stad med anseende måste ha en Desigualbutik. 

  Självklart kommer jag återkomma för att ta en fika eller ta en promenad på taket. Eller varför inte investera i en Desigualklänning? Vi får se!

Ultravox på KB i Malmö

Bea och jag är på KB för att fira min födelsedag och lyssna på gamla syntbandet Ultravox. En cool kväll. Här kommer recensionen.

 

Nostalgi. In på scen äntrar fyra herrar. Hade jag sett dem på stan hade jag inte lagt märke till dem. Borta är det mörka håret och slimmade kropparna. Nu är det medelåldershäng som gäller, säckiga byxor med T-shirt. Det är bara Midge Ure som klätt upp sig i prydlig kostym, skjorta och slips. 1980-talets glänsperiod är över men en sak finns kvar. De kan onekligen spela. Midge har en guldstrupe  som inte går av för hackor. Vilken röst. Den är stark, klar och uthållig. I de långa partierna  tar han i från tårna, håller ett stadigt avstånd till micken och sjunger som om det gällde liv eller död. Och gensvaret låter inte vänta på sig. Publiken är där,sjunger med, står och smågungar i sina bekväma lågskor och en och annan Iphone ses i luften. Detta är Ultravox Brilliant Tour. Malmö är  först ut i Sverige. Låtar från den nya skivan varvas med gamla godbitar. Det är ju de egna favoriterna som jag väntar på och det  dröjer inte länge förrän favoriten Mr X drar igång. Vilken cool låt. Jag gillar gunget och det surrealistiska upprepandet. I bakgrunden lyser ett stort X.
De håller på en timme, sjunger och spelar nonstop utan att slösa tid på något  mellansnack typ: We love Malmö eller  We are very happy to be here and thanks for coming. Nej, inget fjäskande här inte utan de kör bara på och sedan är det plötsligt paus.

 

De yngre i publiken tycker det är töntigt med paus. Vadå paus? Är de trötta eller? Men vad vet dessa unga ben om medelålderns alla krämpor? Tillbaka på scen har Midge tagit av kavajen. Ja, det blev lite varmt där och så kör de vidare  med högenergisk iver. Jag måste säga att jag är imponerad av att låtarna låter nästan identiskt med hur de låter på skiva. Varenda stråke finns med. Varenda trumslag och sången sitter perfekt.

Det är drygt halvlek och då kommer den. Det börjar försiktigt. Upptakten känns igen. Igenkännandets glädje och sedan hörs: We walked in the cold air. 

Jag och Bea ser på varandra. Den här låten är vår bilkörarlåt. Låten som hängt med i varenda kurva och omkörning på motorvägen . Gasen trycks mot botten och volymen skruvas upp till högsta läge. Ur högtalarna ljuder: This means nothing to me. This means nothing to me. Oh, Vienna.

OH VIEENAAAAAAAAAAAAAA!

Zombie walk i Malmö 2012

Ett hundratal personer hasar sig långsamt fram med blodiga kläder och sår i ansiktet. Några vapenförsedda jägare skjuter mot dem. Nyfikna

människor på uterestauranger avbryter  sina samtal för att förvånade men också roade titta upp en stund. Vad är detta? Jo, det är Malmös Zombie Walk 2012.

- Det här gör mig glad, utropar en kvinna.Det här är sååå roligt.

Promenaden går från Bagers Plats via Lilla Torget, upp mot Södergatan, Gustafstorget och slutmålet Raoul Wallenbergs Park. Ordningen hålls efter av cyklande vakter.

 

Tur det finns tuffa jägare med skarpa vapen.

Det gäller att synas - och skrämmas så mycket som möjligt och stirra med  tomma, linsförsedda ögon.

Så händer det. Mitt på torget. Sammandrabbning mellan zombies och jägare

 

Zombierna rasar mot fienderna, väser , brummar och ger ifrån sig lustiga ljud, de kan ju inte tala, stackarna....

En zombie närmar sig ett par barn, som blir stela av fasa.

Fortsatt hasande och väsande. Ett litet barn ur publiken frågar en av vakterna varför folk gör sånt här.

-Inte vet vi, vi vaktar bara

...men frågan är relevant och mycket vanlig.Många undrar över syftet. Allt måste tydligen ha ett syfte. Folk skulle alltså kleta in sig i låtsasblod för någon god saks skull, typ detta gör vi för Rädda barnens skull  och med denna walk kommer frågan äntligen belysas och... Nej, nej...

Orsaken är  enkel:  Det är kul! Bara kul!

Äntligen framme vid målet där trötta zombier ställs upp för allmän beskådan.Deras bundsförvanter- de levande dyker upp.

Här kan nu zombierna få sina sminkningar förevigade med hjälp av professionella tecknare. Frågan är var de tänker hänga porträttet, när de kommer hem.

       Slutligen: En självklar radiointervju med zombieledaren själv.

Omgivningens respons var positiv.  Tänk själva, ni går omkring där eller sitter och äter. Samtalsämnena har tagit slut. Så dyker det här gänget upp, får folk att le, skratta, förundras och få med sig något hem att berätta. Nu ser vi fram mot nästa års walk. Häng med då!


KOLLA OCKSÅ ZOMBIEWALK  I MALMÖ 2014
 http://cleosblogg-cleo.blogspot.se/2014/08/malmo-zombie-walk-2014.html

Amsterdam - cyklisternas paradis

Nu är det snart ett år sedan jag kom hem från min vistelse i Amsterdam. Det är omöjligt att inte blicka tillbaka och förundras över den  utvecklade cykelkulturen. Vad har de gjort för att lyckas så bra? Framförallt är det tre saker: Väl utbyggd infrastruktur med separata banor för varje trafikgrupp: bil - cyklist - fotgängare.
1)Ockraröda cykelbanor och observera: Gå inte på cykelbanan. Cykelbanor är till för cyklister och inget annat.
2)Tidig trafikundervisning. Redan i Kindergarden kan ungarna leka trafik i uppbyggda parker som föreställer vägar. Där kör de med sina trehjulingar och trampbilar och tränar således samspelet. Vid 12 års ålder gör barnen ett test, där de cyklar runt en bana på några kilometer. Kontrollanter står på utvalda ställen för att pricka av cyklisternas färdigheter. De måste klara att stanna vid rött, göra en vänstersväng, korsa vägar och så vidare. Godkända får ett diplom. Tar man körkort i Holland ingår kunskap om hur man framför sitt fordon för att inte skada oskyddade trafikanter. 
3) Alla cyklar. Forskning visar att ju fler som cyklar desto säkrare är det för var och en. Det kallas "safety in numbers". Att cykla är en livsstil och som man säger i Holland: Det är säkert att cykla i Holland. Detta är vad statistiken också förtäljer. Landet har minst antal olyckor i hela världen

Tydlig markering i rondeller

Så här ser det ut överallt!

Cykelpoliser

Tandemcykel

Cyklister vid rödljus

Kommunikation är viktigt

Man kan vara hur många som helst på en cykel

Bakfiets - en vanlig syn

 

  Avslappnade vardagscyklister som ser cyklandet som något naturligt.

Cykla på Österlen: Simrishamn - Kåseberga

De nya Pågatågen är jättefina men med ett "aber". Cykelvagnen är inte bra. Där trängs cyklar, barnvagnar, bagage på liten yta och här önskar man att nån hade tänkt till före. Men den som designat det hela brukar nog inte ta med cykeln på tåg, för det är feltänkt så in i vassen.

Cykelturen börjar i Simrishamn och utmed kustremsan är det lättcyklat förbi Brantevik, Skillinge, Borrby, Mälarhusen och Sandhammarens badplats. Där tänker jag vila lite, men vad sand det är. Det finns inget värre än stekheta stränder där man får sand mellan tårna. Så jag smyger in i  en skogsdunge, där jag lägger upp min handduk för att slå mig ner en stund. Det går upp för mig att strandlivet inte passar mig, fast det visste jag ju innan. Äntligen upp på cykeln igen mot destination Kåseberga och Ale Stenar för att sedan sätta fart mot slutmålet Köpingebro. Vid Ale Stenar hörs olika språk talas och man undrar hur sjutton alla turister lyckats hitta hit.
                                                  Sandhammaren

 

 Ale Stenar

 

Turister och andra  lediga skockas uppe vid stenarna.

Flitigt fotograferande.

En del går runt och känner på stenarna för att hitta någon magisk kraft.

Turister, turister, turister......

Fler cykelturer på Österlen finns här:

http://cleosblogg-cleo.blogspot.se/2012/06/cykla-pa-osterlen.html