I kaos får du tänka fritt

Cochin

Indien lär väl knappast vara något föregångsland när det kommer till trafiksäkerhet. Bilar, rickshaws, motorcyklar, cyklister, fotgängare, lastbilar utan bakljus och en och annan elefant präglar gatubilden. Det är kaos. Inga regler, åtminstone inga som till fullo följs. Lugnt kan man konstatera att det är snudd på livsfara att korsa en gata. Ändå är det just det du ibland måste göra. Men hur -  i ett land utan zebralagar? Bara för att jag tydligt indikerar att jag vill över till andra sidan gatan, tas ingen hänsyn till det för ingen släpper fram mig. Plötsligt är jag en bland en miljardmänniskor och vem bryr sig över mitt behov att befinna mig någon annanstans, nämligen på andra sidan gatan. 

Det finns bara ett sätt. Jag måste tänka och vara hundra procent uppmärksam, smidig och snabb. Ett felsteg. En sekund av brist på uppmärksamhet och det är kört. Bilarna kör som om du inte fanns. Vägen är till för dem och inte för dig.  Sorry. Men så är det.  Och det är just detta som i vissa utvalda stunder ger en helt unik känsla av att äntligen "få tänka". Alldeles själv. Göra sin egen riskbedömning och få lita på sina nedärvda instinkter. Ingen kommer råda. Ingen kommer varna. Ingen kommer ta mig i handen och leda mig över. Nu är jag ensamt ansvarig över mitt liv. Och det är då, den inre dialogen föds.

Var och när är det säkrast att korsa gatan?   Ska jag vänta tills den röda bilen kört förbi eller ska jag gå lite längre bort till refugen och försöka där? Ska jag kanske gå efter den där familjen med barn i famnen, för kan de kan väl jag. 

Jag tittar höger och  vänster och väntar. På rätt tillfälle. Strategen i mig vaknar. Jag blir min egen dirigent i ett kaos som inte låter någon slippa undan det egna ansvaret. Se dig för- eller dö. En skrämmande känsla av egenmakt infinner sig. En skärpa upplevs som jag trodde gått förlorad i trygghetsnarkomanens land. Med iskall nykterhet har jag bara en sak att förlita mig på och jag upptäcker att den faktiskt finns där: Självbevarelsedriften.

 

För ett ögonblick glesnar bilarna och jag beräknar att ta mig över på fem sekunder. Bara fem, för mer tid än så, har jag inte.